anniball

För exakt en vecka sedan var jag på besök i Oslo. Jag låg i min pojkväns famn och ville att tiden skulle stå stilla. Vi sa att vi älskade varandra, och vi älskade med varandra.

I tisdags skulle vi ta farväl. Han skulle till jobbet, och jag skulle ta tåget hem. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv, och aldrig varit så desperat i mitt liv, när vi kysste varandra hejdå. För det var sista gången någonsin.

Mitt hjärta har krossats gång på gång. Det har läkt lite mellan varven, för att sedan krossas igen. Jag har fasat, jag har saknat, jag har varit ensam. Mer ensam än jag vill erkänna.

...Och nu är det slut. Samtidigt som det känns overkligt, orättvist, tomt, rent ut sagt förjävligt att jag förlorat honom, som jag har så många minnen med, som jag dyrkat på alla sätt och vis, och som jag sett en framtid med, så känner jag mig lite lättad.

Jag måste ge det tid. Sakta men säkert kommer jag att resa mig igen. Det är vad andra säger, och vad jag innerst inne vet. Jag måste acceptera vad som har hänt, och blicka framåt. Låta minnen vara minnen.

Men det är så svårt. Jag känner mig så skör. Det finns stunder där jag inte vet vad jag ska ta mig till, för det gör så ont. Sedan finns det stunder då jag nästan glömmer bort vad jag går igenom. Och den personen som jag helst av allt vill ska trösta mig... Det är Han, som inte kan göra just det.