anniball

Ibland tvivlar jag på mig själv, huruvida jag klarar att hitta någon att älska, som är bra för mig. Som älskar mig lika mycket tillbaka.

Jag tänker att kanske är jag för kräsen, men letar efter helt fel saker, inte söker de rätta egenskaperna i en kille. Bara jagar efter det som är komplicerat och svårt. Innerst inne vill jag ju att kärlek ska vara lätt (eller så lätt som det kan vara).

Får gärna återfall, provar gärna en gång för mycket även fast jag vet att det inte är "meant to be". På så sätt får jag den trygghet jag vill ha, om än för en kort period, men jag slösar också bort tid.

Tjugotre år gammal är jag, och blir stressad av tanken att jag kommer sitta där när jag är 30+ och fortfarande inte hittat någon att spendera livet med. Folk säger jag har tid, jag vet jag har tid för ärligt talat trivs jag som singel och träffar hellre ingen än någon jag vet är helt fel, men detta är min största skräck. Att jag i slutändan blir ensam, för att jag gjort fel val här i livet.

Med det sagt är jag också glad för att jag fått uppleva så mycket kärlek i mina dagar. Min ungdomskärlek Markus, min ihärdiga flirt med Henrik, min stora kärlek Kim och min romans med Martin. De har betytt mycket för mig, varit med och gjort mig till den jag är idag, fått mig att känna mig älskad och kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Men gud vad ensam jag känner mig nu. Ångrar mycket. Många frågor men få svar. Önskar att allt ordnar sig tillslut.