74
Hallå shopping liksom.
Idag var jag och hämtade ut paket, säsong 1-5 med How I Met Your Mother. På fredag ska jag dessutom köpa cykel, såna easytone-skor och kläder. I'm on fire. Fyller upp tomrummet med materiella ting (och så har jag ju äntligen fått lön, några dagar försent). Det är rätta takter.
Idag var jag och hämtade ut paket, säsong 1-5 med How I Met Your Mother. På fredag ska jag dessutom köpa cykel, såna easytone-skor och kläder. I'm on fire. Fyller upp tomrummet med materiella ting (och så har jag ju äntligen fått lön, några dagar försent). Det är rätta takter.
73
För exakt en vecka sedan var jag på besök i Oslo. Jag låg i min pojkväns famn och ville att tiden skulle stå stilla. Vi sa att vi älskade varandra, och vi älskade med varandra.
I tisdags skulle vi ta farväl. Han skulle till jobbet, och jag skulle ta tåget hem. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv, och aldrig varit så desperat i mitt liv, när vi kysste varandra hejdå. För det var sista gången någonsin.
Mitt hjärta har krossats gång på gång. Det har läkt lite mellan varven, för att sedan krossas igen. Jag har fasat, jag har saknat, jag har varit ensam. Mer ensam än jag vill erkänna.
...Och nu är det slut. Samtidigt som det känns overkligt, orättvist, tomt, rent ut sagt förjävligt att jag förlorat honom, som jag har så många minnen med, som jag dyrkat på alla sätt och vis, och som jag sett en framtid med, så känner jag mig lite lättad.
Jag måste ge det tid. Sakta men säkert kommer jag att resa mig igen. Det är vad andra säger, och vad jag innerst inne vet. Jag måste acceptera vad som har hänt, och blicka framåt. Låta minnen vara minnen.
Men det är så svårt. Jag känner mig så skör. Det finns stunder där jag inte vet vad jag ska ta mig till, för det gör så ont. Sedan finns det stunder då jag nästan glömmer bort vad jag går igenom. Och den personen som jag helst av allt vill ska trösta mig... Det är Han, som inte kan göra just det.
I tisdags skulle vi ta farväl. Han skulle till jobbet, och jag skulle ta tåget hem. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i mitt liv, och aldrig varit så desperat i mitt liv, när vi kysste varandra hejdå. För det var sista gången någonsin.
Mitt hjärta har krossats gång på gång. Det har läkt lite mellan varven, för att sedan krossas igen. Jag har fasat, jag har saknat, jag har varit ensam. Mer ensam än jag vill erkänna.
...Och nu är det slut. Samtidigt som det känns overkligt, orättvist, tomt, rent ut sagt förjävligt att jag förlorat honom, som jag har så många minnen med, som jag dyrkat på alla sätt och vis, och som jag sett en framtid med, så känner jag mig lite lättad.
Jag måste ge det tid. Sakta men säkert kommer jag att resa mig igen. Det är vad andra säger, och vad jag innerst inne vet. Jag måste acceptera vad som har hänt, och blicka framåt. Låta minnen vara minnen.
Men det är så svårt. Jag känner mig så skör. Det finns stunder där jag inte vet vad jag ska ta mig till, för det gör så ont. Sedan finns det stunder då jag nästan glömmer bort vad jag går igenom. Och den personen som jag helst av allt vill ska trösta mig... Det är Han, som inte kan göra just det.
72
Att göra slut. Att säga; det fungerar inte längre. Jag älskar dig inte längre/du älskar mig inte tillräckligt mycket längre/det leder ingenvart. Det är svårt.
71
Dreamteam. Jag älskar er tjejer! Och med detta säger jag förresten godnatt.
Jag tror för övrigt att Jannika är alkoholpåverkad just nu. Jajjemän.
70
Min avskedsfest i Oslo, en otroligt lyckad fest där stämnngen var på topp. Ett fint minne som jag alltid kommer bära med mig. Saknar!
