anniball

Tänker så det knakar, som vanligt när jag sitter hemma ensam. Igår hade jag en helt fruktansvärd söndagsångest/bakisångest/ångest rent generellt. Lördagen var ganska bra, bortsett från att det blev lite för mycket vin för fröken Anna.

Lyssnar på Lifehouse och jag kastas rätt tillbaka till min tonårstid. Minns hur jag satt och tyckte synd om mig själv som fjortonåring. Nu är jag tjugotvå år, tyckter fortfarande lite synd om mig själv. Ältar mina val här i livet, varför saker och ting har blivit såhär.

Samtidigt har jag växt ganska mycket som person, blivit mer självständig och mer nyfiken på livet. Träffat många fina vänner. Lärt mig att uppskatta min hemstad mer. Upplevt kärlek. Lärt mig ett nytt språk.

Tiden går så otroligt fort. På ett sätt känns det inte alls som att jag varit här i snart 2,5 år och det känns svindlande att tänka att jag snart ska lämna det här livet.