252

Så kom det där telefonsamtalet som jag väntat på. Som var det enda jag tänkte på för ett tag sedan... Men jag missade det. Två månaders tystnad, och nu är det dags...

Som alltid när det gäller Kim blir jag så skör, för jag känner så mycket, tänker så mycket, älskar så mycket. Imorgon ska jag få höra hans röst igen, och jag går sönder en smula. Precis när man börjat gå vidare drar karusellen igång igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0