anniball

Man tar det jävligt lugnt. Har kvar den distansen, rycker lite på axlarna och tänker att "man får se hur det blir, kanske fortsätter vi träffas eller så gör vi inte det". Trivs såklart men lägger inte så stor vikt på hur det utvecklar sig, för man vet ju att man har det bra ensam också.

Sedan händer något. Man sänker garden, man blir mer fäst. Mer känslor blir inblandade, och man börjar få svårt att tänka sig att inte fortsätta. Han får mig ju att må så bra, klart jag vill fortsätta känna så...

Man börjar bli rädd för att bli sårad. Hjärtat blir ju en slags insats, som man sätter på spel. Vet hur ont det har gjort förut. Vill till vilket pris som helst inte behöva uppleva den smärtan igen. Vad hände med att hålla huvudet kallt?