anniball

Det irriterar mig att vi aldrig fick ett ordentligt avslut. Det gör mig så otroligt ledsen. Vi kom fram till ett gemensamt beslut men sen var det inget mer med det. Vänskapen då? Just nu är det som att vi låtsas att den andra inte existerar längre. Som att de senaste tre åren har varit en jävla dröm.

Jag känner mig vilsen. Behöver en som gör mig hel igen, alternativt komma på ett bra sätt att klara mig ensam på. Nu skriker hela kroppen efter närhet och jag söker aktivt efter något att fylla tomrummet med, samtidigt som jag inte kunde bry mig mindre. Vad som nu menas med det. Jag är så jävla trött på att vara rädd...

I en perfekt värld hade jag lärt mig av mina misstag. Jag hade klarat det här bättre, men sanningen är att det blir inte lättare. Det gör fortfarande lika ont. Jag vet fortfarande lika lite hur jag ska hantera det.